Olika förutsättningar för olika familjer

För några år sedan lyssnade jag på en familjeterapeut som talade om vikten av att man som småbarnsförälder har en öppen och tydlig dialog med sina barns mor- och farföräldrar, det vill säga ens egna föräldrar och svärföräldrar. Detta gällde inte minst de förväntningar som kan finnas på att få hjälp med t.ex. barnpassning och avlastning från den äldre generationen. Tesen från familjeterapeutens sida var att avsaknaden av dialog kunde skapa en massa outtalade krav och förväntningar och därmed en hel del frustration för båda parter.

Jag köper det resonemanget fullt ut, jag tror nämligen att det finns småbarnsföräldrar som går runt och önskar att deras egna föräldrar fanns mer tillgängliga för dem och deras barn och jag tror att det finns far- och morföräldrar som går runt och känner att det förväntas av dem att ställa upp i tid och otid. Men det som fick mig att dra lite på smilbanden var när programledaren undrade vad som var en rimlig nivå. Terapeuten gav några exempel och sa bland annat något i stil med:
- ... och på sommaren är det inte orimligt att barnen är en vecka hos mormor och morfar eller farmor och farfar.

I vissa familjer är en vecka hos far- eller morföräldrar på sommaren lika naturligt och självklart som att se titta på Kalle Anka på jul, för andra finns det inte på kartan. Omständigheterna och förutsättningarnas ser så olika ut i olika familjer och släkter och det gör det omöjligt att definiera en nivå som skulle kunna passa alla familjer. Det tyckte jag att en familjeterapeut med lång erfarenhet borde veta. Vad är er åsikt och erfarenhet kära läsare? Vad är rimligt och vad bör man ha för förväntningar på varandra?

Till sist en liten fråga från den nationalekonomiska forskningens underbara värld:
Vem är bäst på att vara barnvakt, mormor eller farmor? Klura på den ni.