Lägenhetsmordet
Ruggigt. Det var
det bästa ordet för att beskriva vädret ute. Det var kallt, blött, mörkt och
tråkigt, men framför allt så var det ruggigt. Hans ”Hasse” Nyström drog rocken
tätare kring sig. Rocken. Den hade varit i hans ägo sedan början av 70-talet då
han började som polis. Mycket hade han varit med om sedan dess. I 40 år hade
Hans varit polis 40 år om en vecka för att vara exakt. Han sträckte sig mot
handtaget och blinkade två gånger, detta var Hasses ”heliga” ritual. Vid varje brottsplats
slöt han ögonen upprepade gånger för att lugna ner sig.
Kommissarien steg in till trapphuset och
torkade av de leriga skorna på den svarta gummimattan som alltid välkomnar en
när man stiger in i ett offentligt hus. Trapphuset såg inte mycket ut för
världen. Det var grått, kallt och det luktade unket. Till höger om Hans fanns
en hiss med en skylt över som löd: ”UR FUNKTION”. Knapparna var utnötta av
åratals tryckande. På den vänstra sidan av honom fanns en anslagstavla av kork
med ett fåtal trasiga lappar om borttappade katter uppsatta med färgglada
häftstift. Hans fnös och hans gråa mustasch fladdrade till. Det kändes ironiskt
att se dessa lappar om saknade husdjur och samtidigt veta att ett mord nyss
hade inträffat just i detta hus. Under anslagstavlan hängde vita flätade korgar
med blåa skoskydd i. kommissarien drog skydden över skorna. Ett enda par leriga
fotavtryck ledde upp för trappan. Upp till våning 13 skulle han gå. 61-åringen
tyckte om trappor men hans ben var inte så starka som de brukat.
På varje våning i trapphuset fanns två bruna
ekdörrar med slitna stålhandtag och brevlådor. Bakom dessa dörrar sov små
familjer lyckligt ovetande om brottet som hade inträffat här för mindre än en
timme sedan.
Hasse stod nu framför lägenheten där den
döde personen skulle ligga. Polisen knackade på. Inget svar. Han tryckte ner
handtaget och dörren gled sakta upp. Fotstegen som hade synts i trappan
stannade vid dörren. Hans granskade området. I hallen han nyss hade stigit in i
stod ett flertal skor prydligt uppradade under en enkel klädhängare med
dunjackor upphängda i. En blå matta låg utbredd på det bleka parkettgolvet. Boningen
var mycket varm och kändes på något vis hemtrevligt. Ljuset var mycket skumt.
Det enda ljuset i själva hallen kom från en liten lampa med grön skärm som lös
svagt. Efter hallen ersatte en brun matta den blåa. Från vardagsrummet till
höger kom svaga ljud och ett blåaktigt ljus. Hasse gick in i salen.
En
TV stod på längs den vänstra väggen och spred ut det blåaljuset. I halvmörkret
kunde han urskilja en man sittandes i en låg skinnsoffa. Hans tog på sig sina
plasthandskar och famlade efter strömbrytaren på väggen. Klick! Ljudet tycktes
eka i det annars så tysta rummet. Ljuset spred sig till alla skrymslen i
rummet. Mitt på en vit vävd matta låg en livlös kvinnokropp. Hans tittade på
mannen i soffan. ”God kväll! Mitt namn är Hans Nyström. Du ringde mig.” sa
Hasse. Mannen snyftade. Hans böjde sig över kvinnoliket. Ja, det var inget
snack om saken. Kvinnan som var död var Inga Rik. Huvudet var allvarligt skadat
och håret var kladdigt av blod. Inga var en av de mest älskade personerna i
staden. Alla visste att hon var mycket förmögen men ingen visste med säkerhet
hur hon hade fått ihop sin rikedom. Trots hennes pengar så var hon mycket
blygsam och bodde i denna lilla lägenhet i detta obetydliga höghus. Mannen i
soffan tittade upp och Hasse kunde se hans ansikte tydligt. Mannens gröna ögon
var rödgråtna och hans ansikte var rödflammigt. Han var renrakad och men hans
huvudhår var rufsigt och svart. ”Okej” sa Hans ”vi gör detta grundligt, du
måste vara Magnus Svensson.” Mannen snyftade till ”Ja det är jag.” Hasse strök
sin buskiga mustasch. ”Kan du vara så snäll att berätta för mig vad som har
hänt?” Magnus satte sig rakt upp. ”Klockan var runt elva och jag hade precis
slutat jobbet” Hasse avbröt honom ”Vad jobbar du som, Magnus?” ”Jag jobbar som
skådespelare och jag hade en sen uppsättning av Hamlet. När föreställningen var
slut så skyndade jag mig hem för att titta på nyheterna med Inga. I de två åren
vi har varit tillsammans så har vi tittat på kvällsändningen varje onsdag
kväll.” Magnus tog en paus och snyftade till. ”När jag kom till trapphuset så
gick städaren, Rickard, ut. Han brukar städa på kvällen. Jag skyndade mig upp
för trapporna så fort jag kunde för att hinna se programmet. När jag kom in så
var det mörkt och tyst och jag såg Inga liggandes på mattan med ett inslaget
huvud! Jag fattar inte!” Magnus bröt ihop och började gråta. Hasse blundade och tänkte efter. När han var
klar skakade han på huvudet med en suck. ”Jag tror att du måste följa med mig
till stationen.”
Hur kunde Hasse veta att Magnus var den
skyldige?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar